Missa inte de helt fantastiska kartorna över kinesiska storstäder på www.o.cn, börja exempelvis med Guangzhou (Kanton). Eller kör sajten genom Google Translate så översätts texten (dessvärre bara vissa delar).
- För det första. Det finns ett stort antal kinesiska städer som är enorma. Den som inte redan insett skalan på det kinesiska undret bör absolut scrolla runt i några av städerna.
- För det andra. Detaljrikedomen på kartorna. Varenda betydande byggnad är inlagd. Frågan är om det inte är varje byggnad. Stilen påminner om pixelgrafiken i exempelvis Sim City, men kartorna är utförda med vektorgrafik.
- För det tredje. Målmedvetenheten, envisheten, resurserna. Hur många människor har jobbat med det här? Under hur lång tid? Även om det ligger någon form av automatisering i botten måste det vara fråga om hundratals manår i detaljarbete.
- För det fjärde. De brutala kontrasterna i den kinesiska utvecklingsboomen blir så oerhört tydliga. De skabrösa skyskraporna kontasteras bjärt med gammaldags, sliten, låg bebyggelse.
Glöm inte att zooma!
- Nära. Detaljrikedomen! Allt är så noggrant gjort. Detaljer som fönsterspröjsar, kulörer och texturer. Allt är med.
- Långt ifrån. Städernas struktur. Frånvaron av struktur! Stadsplanering verkar inte existera i en större skala, saker byggs där det passar och behövs. Staden är som en jäsande deg som svämmar över sina bräddar och långsamt fyller ut omgivningarna.
I dag var Finanslivs chefredaktör Unn Edberg hemma hos mig på lunch (jag är föräldraledig och barnet i fråga sov gott under hela lunchen). Unn erbjöd mig ett ex av tidningen och frågade om jag ville ha förbundsvarianten eller den prenumererade varianten. Båda, så klart! Här ska bloggas!
Finansliv har alltså två papperseditioner. En som går till medlemmarna i FTF och Finansförbundet. En som går till övriga som köper lösnummer (distribution på Interpress) eller prenumererar. Vad jag vet är detta unikt i Sverige (möjligen kan det finnas en motsvarighet i tidningen Chef, någon som vet?).
Så här sade Unn: Problemet är att medlemmarna kallar den för ”fackförbundstidningen”. Underförstått att medlemmarna inte säljer in tidningen till kolleger i branschen som skulle kunna bli prenumeranter. Inte så konstigt, skulle det visa sig.
Analys:
- Editionerna har en gemensam start, och ett gemensamt slut. I medlems-editionen finns det ett block på 16 sidor inskjutet mot slutet (före de sista 16 sidorna). Den har också en tagline på omslaget: ”Till dig som är medlem i Finansförbundet eller FTF”. Den lösnummerförsålda editionen har i stället en streckkod.
- Det redaktionella materialet på medlemssidorna är alldeles utmärkt! Troligen ett av de bästa exemplen på medlemsmaterial i svensk organisationspress. Väl berättade jobb både textmässigt och visuellt, med tydliga vinklar och aptitligt bildmaterial. Medlemssidorna verkar inte vara styrda av någon kommunikationsavdelning, utan redaktionen tycks framställa dem enligt samma självständiga principer som resten av tidningen. Gott så långt.
- Det märkliga är att medlemssidorna är helt maskerade i inlagan. Som läsare förstår man inte vad som är den ”vanliga” tidningen och vad som är separat riktat till medlemmar. Medlemssidorna ligger visserligen under vinjetten ”På din sida”, men det finns ingen information om att sidorna är medlemsinformation eller att sidorna är unika i medlemsexen av tidningen.
- Som läsare av medlemseditionen förstår jag inte att det finns en annan edition, att prenumeranter och lösnummerköpare får en delvis annorlunda tidning.
Här, i ett av organisationspressens absoluta flaggskepp, anar man något som finns latent här och där i branschen. Man vill inte riktigt vara en medlemstidning. Man vill vara en ”riktig” tidning (vad det nu skulle vara).
Kom igen nu, fram med självförtroendet! Sälj in medlemssidorna till läsarna, medlemmarna. Sälj in medlemskapet till medlemmarna. Utgå från att de VILL vara medlemmar i facket!
PS. Finansliv kom med sin första utgåva 2010. Den ges ut av ett bolag som ägs av fackförbunden FTF och Finansförbundet. Tidningen ersätter förbundens tidigare tidningar som hette Försäkring & Finans respektive Finansvärlden.
På årets upplaga av Fackförbundspressens dag (2011-03-10) var jag sent inkallad keynote speaker på temat ”Så skulle jag göra en fackförbundstidning”. Eftersom jag inte har ett klart och rakt svar (säg den föredragshållare som håller sig till ämnet) presenterade jag i stället ett antal startpunkter för hur jag tycker att man kan tänka kring:
- Enklaste möjliga digital strategi
- Hungriga läsare – Produktiva sätt att se på läsarna
- Läsarundersökningar
- Hur man blir mer kommersiell
- Tidningen som upplevelse och produkt
- Framgångsrika förändringsprocesser
Publiken bestod av 200 personer varav ett tjugotal(!) kom fram efteråt och tackade. Det är en oerhört bra respons, tycker jag. Se hela presentationen på Slideshare.net.
En betydande andel av er som läser det här har ett överdrivet intresse för tidningar, det är jag ganska säker på. Ni köper magasin högvis, fler än ni hinner läsa, fler än vad som får plats i väskan. Ni sparar på dem. Ni låter dem ligga framme. Ni ordnar dem snyggt i hyllan. Ni bläddrar och drömmer er bort. Inte till en avlägsen plats eller till ett innehav av någon dyr statuspryl. Utan till er egen tidning. Tänk om VI skulle kunna göra SÅDÄR! Ha såna resurser! Bildbudget med några extra nollor! Gudabenådade medarbetare som gång på gång överraskar läsarna och redaktionen med sina briljanta, slående och tankeväckande alster.
För er (för oss) finns tidskriften SID. Den är gratis och delas ut på Pressbyrån. Den senaste utgåvan är nummer tre i ordningen och bjuder på ett antal kunniga och djuplodande möten med tidningsmakare från titlar som är de bästa av de bästa. Vi snackar Apartamento, Acne Paper, National Geographic, The Guardian och The New York Review of Books. Intervjun med Robert Silvers på den sistnämnda är den kanske tätaste. Här har vi 81-åringen som var med och startade The New York Review of Books för 47 år sedan. Citat: ”För oss handlar det om att ge varje ämne den komplexitet som det förtjänar”. Leta gärna efter ord som deadline, budget, textlängd eller målgrupp i det citatet.
Även prominenta svenska tidningsmakare finns med såsom Anton Gustavsson på Novell, Joel Persson på Café och Patrik Hadenius på Språktidningen (Och Modern Psykologi. Och Forskning & Framsteg). Läsvärt även där, med en horisont som känns mer hemtam (än exempelvis fotografen från National Geographic som ringer hem och ber att få stanna ett extra halvår på Madagaskar).
Jag brukar använda ett ord som jag inte riktigt vet om det finns. Aspirativ. Något som får mig att se upp till något, som får mig att stålsätta mig, som får mig att vilja göra saker. SID är aspirativ.
PS. SID görs av Aller Custom Publishing, men jag är lite osäker på om det var de som startade den? Vill minnas att det var ett annat gäng bakom den från början. Hur som helst, nummer 3 är skitbra.
På sidan 10 i tryckta DN (21 februari 2011) gör man några generalfel. I rubriken till artikeln används en logotyp för DN.se. Texten handlar om en satsning som tidningen gör för att hjälpa läsarna att bli bättre på att använda internet.
- Att använda logotyper i rubriker (eller för den delen, i löpande text) ser väldigt säljigt ut och signalerar att det redaktionella urvalet har satts ur spel.
- Att DN gör reklam för en egen satsning på redaktionell plats är klandervärt. Texten är en annons och bör utformas som en annons.
- Om den här texten hade nyhetsvärderats på vanligt sätt hade den aldrig kommit in i tidningen. Enda anledningen är att texten handlar om något som DN själva gör. Interna påtryckningar?
- Hur kom texten in på redaktionell plats? Hur gick det till när loggan lades in i rubben? Lite att fundera på för DN-cheferna idag.
Denna fråga har stötts och blötts i många sammanhang genom åren. Det slutliga svaret på frågan får vi kanske aldrig. Men vi kommer en bra bit på väg genom att läsa den här frustade roliga artikeln i Nöjesguiden.
Att randa betyder ungefär att skriva på journalistsvenska. Men begreppet verkar inte särskilt väl dokumenterat. Så jag slängde ut en fråga på Twitter och Facebook – så här säger några journalister att randa betyder:
Framför allt skriver man snabbt när man randar. Intensivt. Fokuserat.
/ Fredrik Virtanen, @fvirtanten
Randa = ”skriva snabbt, mycket och inte nödvändigtvis engagerat”, skulle jag säga…
/ Olle Lidbom, Vassa Eggen
Att skriva snabbt, utan omskrivningar.
/ Lars Rodvaldr, Oktavilla
Har alltid betraktat randande som ett intensivt, på gränsen till förtvivlat textproducerande strax innan deadline.
/ Sven-Olof Johansson, @svejoh
I min tolkning betyder det att skriva en rutinartikel, en sådan där som inte är särskilt svår att få ihop. Man går helt enkelt in på sitt rum och randar.
/ Ann Lagerström, Vi Läser-startare
Att skriva brödtext i stor hastighet, utan glamour.
/ Andreas Ekström, @andreasekstrom
Anmäl gärna eventuell avvikande eller kompletterande åsikt :-)
PS. Kan det ha något att göra med att det blir randigt i spalterna?
Nappade på en fråga från @pelles på twitter om vilken bild man skulle föredra.
Jag håller med @sofiaandersson och väljer denna bild med följande motivering (Inom parantes referenser till den utmärkta boken Universal Principles of Design):
- Att man ser både det stora och det lilla skapar fin dynamik.
- Naturen och människan är båda synliga i bilden. Träden är naturen, broarna är resultatet av människans aktivitet.
- Träden ger en lugnande effekt. (Biophilia Effect. Bilder på natur minskar stress samt ökar fokusering och koncentration)
- Perspektivet ger en känsla av rymd, av möjligheter.
- Man får en känsla av att det är högt i tak. (Cathedral Effect, när det är högt i tak gynnas kreativt tänkande)
- Människan föredrar rundade former snarare än kantiga. (Contour Bias)
- Människan föredrar former som liknar människan själv. Brons böjning ser lite ut som en armbåge? (Anthropomorphic Form)
- Tydlig kontrast mellan mörkt och ljust parti i bilden.
- Bildens tyngdpunkt ligger i gyllene snittet i vertikal riktning. (Anses vara estetiskt tilltalande)
- Bilden har en tydlig tyngdpunkt vilket gör det lätt för ögat att börja titta på bilden.
- Närvaro. Marken känns närvarande. Jag känner det som att jag befinner mig där bilden är tagen.
- Enkelhet. Ljusen, bron, himlen, träden. En sak i taget, var och en på sin plats.
- Storytelling. Vad är det som har hänt här? Vad är på väg att hända? Vad döljer sig bland träden?
Bilden ovan och bild 2 finns på flickr.com
Min biljardpolare Jonas Jörneberg frågade idag hur jag gör när jag blir nervös när jag håller föredrag. För det blir jag ju. Här kommer hela listan:
- Dra ner tempot. Ta några sekunder för att ladda om. Några sekunders tystnad är inga problem.
- Ha alltid med några extragrejer till en föreläsning. Om man blir nervös går föreläsningen alltid lite för fort. Det är inte kul om det är tid kvar när du sagt allt du tänkte säga.
- Strunta i dem i publiken som verkar ointresserade eller uttråkade. Ta det inte personligt. Ta fasta på dem som sitter längst fram, de som håller ögonkontakt och de som ställer frågor.
- För att få andrum: Gör en övning. Jag vill att ni sätter er två och två och gör en lista över…
- Flytta på rasten. Vad säger ni, är det ok om vi tar pausen redan nu, jag skulle behöva förbereda några saker inför nästa del. (Studenter är vana att få rast på minuten, inled föreläsningen med att be om lov att ta paus när det passar – ingen säger nej till det.)
- Alla har vi haft tråkiga föreläsare. Just nu är du en av dem. SO WHAT!? Andas ut ordentligt, ta ett djupt andetag och börja prata om något som du verkligen kan och brinner för.
- Sätt allt på ett kort om du känner att du är ute och cyklar: Vad säger ni, är det här något ni tror att ni får nytta av eller ska jag gå vidare till något annat?
Allt från min egen lilla horisont. Jag är absolut inte världsbäst på att föresläsa, och jag hamnar ofta i lägen där tipsen ovan kommer väl till pass.
Sidas tidskrift OmVärlden är nominerad till årets omgörning i Tidskriftspriset. Hurra! Jag var projektledare under omgörningens slutfas när jag tog över efter Carina Nunstedt som tog fram konceptet. Per Boström gjorde formen, Ylva Johnson var chefredaktör, Johan Hagegård var marknadschef. Claus Nowotny var kommunikationschefen på Sida som hade visionerna och modet att driva omgörningen.
