Resumé rapporterar idag att personalen sägs upp på Skolvärlden, Lärarnas Riksförbunds tidning. Den ska läggas ut på entreprenad.
Förbundsordförande Metta Fjelkner säger att vi lever i en ny tid, och därför måste vi kommunicera på ett nytt sätt. Det är förstås snömos.
Det är olyckligt för organisationerna att de anammar ett synsätt från näringslivet: Alla måste tala med en röst. Den redaktionellt självständiga organisationstidningen, som Skolvärlden hittills varit ett exempel på, är ett smörjmedel som driver på idéutvecklingen i organisationen.
Det finns ingen anledning för organisationerna att försvaga sin journalistiska bevakning bara för att så sker inom kommersiella medier. Tvärtom. Om man dristar sig till att anta att journalistiken i allmänhet kommer att försvagas framöver (sämre ekonomi för tidningshusen, svåra strukturomvandlingar, annonsintäkter som sviktar och flyttar) så blir organisationstidningarnas till stor del medlemsfinansierade journalistik relativt sett starkare. Tyvärr tror jag att det också är en rimlig förutsägelse att fler kommer att följa i Metta Fjelkners spår. Och tyvärr spolar man ut barnet med badvattnet.
Uppdaterat: Skolvärlden ska produceras av Forma.
Äntligen inför Sveriges Tidskrifter kategorin Årets Omgörning i Tidskriftspriset. Pris i kategorin delas ut första gången 20 oktober 2009. Jag sitter i juryn tillsammans med Annina Rabe och Per Olsson.
Morten Postrup i CAP&Design 2009-01: Vd:ar tänker för det mesta annorlunda än formgivare. Alla vd:ar jag diskuterat design med tycker att det är viktigt, den saken är klar. Och jag vågar säga att de också har en mycket ödmjuk attityd, ibland alltför ödmjuk, inför att de inte själva är experter på design. Lär du dig att förstå hur dina beslutsfattare resonerar, oavsett om det är chefer i din egen organisation eller hos din kund, och vilka problem de står inför har du möjlighet att använda din formgivarkompetens för att lösa problem.
Läs resten här:
http://capdesign.idg.se/2.990/1.220068/sa-snackar-du-med-chefen
I juni 2009 pratade jag för tjugo redaktörer på norska fackförbundstidningar på studiebesök i Stockholm. Där tog jag upp ett antal aspekter på samspelet mellan organsation och tidning utvecklas. Där finns det onekligen en del att säga och många intressanta exempel att studera. Föreläsningen blev mycket lyckad vilket märkes på den kvalificerade diskussionen under och efter dragningen.
I maj 2009 föreläste jag på journalisthögskolan i Göteborg på en kurs där studenterna ska jobba med visioner om nyhetstidningar på paper i ett tioårsperspektiv. En näst intill omöjlig uppgift, men uppfriskande. Den naturliga utgångspunkten är trender som är starka just nu. Här hittar du presentationen:
http://mortenpostrup.tumblr.com/post/113264488/f-rel-sning-p-jmg-om-trender-inom-tidningsdesign
Efter att ha läst boken »Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist« av Anders Rydell och Klas Ekman är det näst intill omöjligt att inte skriva några rader som kommentar. Boken handlar om hur man gör för att få uppmärksamhet, hur man skapar ett personligt varumärke och hur man till sist lyckas som frilansjournalist.
Boken kan med behållning läsa ur en mängd olika perspektiv. På ytan är det en mängd närmast lakoniska råd till den som vill toppa framgången som frilansande journalist. Råden är både användbara och inspirerande, även om flertalet ska tas med en nypa salt. Men den brasklappen är tämligen snarstucken med tanke på att boken som helhet målar upp en värld av möjligheter både när det gäller jobb och när det gäller det personliga varumärket. Författarna påpekar noggrant (och självförhärligande) att de själva inte dragit sig för att bluffa sig fram i karriären, och det är väl på något sätt underförstått att de bluffar sig fram även med boken – många av tipsen kan inte ha täckning i varken egen eller andras erfarenhet utan får snarare ses som ren spekulation. Men relevant spekulation, så den kritiken faller platt.
Boken kan också läsas som en mycket underhållande satir av journalistiken som yrke och det patologiskt personfixerade mediaklimatet. Boken är roligt skriven med små blixtrande språkkarameller här och där (även om de flesta hade mått bra av att redigeras bort). Boken beskriver ett klimat och ett tillstånd för journalistiken och för samhället som är allt annat än smickrande. Fokus ligger på att visa hur en driven och skicklig karriärist utnyttjar detta för egen vinning. Gott nog.
Det finns en amerikansk serie böcker som baseras på konceptet »Guerilla Marketing« – en serie som kompletterats med titlar som »Guerilla Markering for Consultants« och en mängd andra varianter. Böckerna tar sin utgångspunkt i hur man får största möjliga marknadsföringseffekt med goda idéer och drivkraft snarare än med en stor budget. »Byt namn« skulle passa in väl i den serien. »Byt namn« kan läsas som en vägledning i marknadsföring och pr för alla som synas, höras och skapa sig en karriär med medierna som verktyg.
Boken har en egen webb på http://www.bytnamn.se
Köp den på Bokus
JMG rapporterar en attitydundersökning (Arbetsrapport 56) om användarskapat innehåll på webben. Här kommer några kommentarer:
Oroande:
- Satsningar på användarskapat innehåll drivs av de webbansvariga, inte av företagsledningen. Det tyder på att ledningen inte har tillräcklig kunskap om fenomenet. Behöver åtgärdas.
- Ansvariga utgivare anser att läsarna saknar tillräcklig kunskap om juridiska och etiska krav som kan ställas på dem när de medverkar. No shit! Delvis förändras logiken när lekmän publicerar i stället för journalister, delvis handlar det om utbildning/folkbildning. Tidningarna bör bidra till att vanligt folk får en vettig bild av de etiska dilemman man ställs inför som publicist – även som lekman. Plus att man får acceptera att läsarna inte har samma professionaliserade syn på sitt skrivande.
- Allt fler redaktioner köper moderering externt. Bra att inte belasta de egna redaktionella resurserna i onödan. Samtidigt gäller det ju att använda det användarskapade innehållet som utgångspunkt för det egna redaktionella innehållet. Användarnas innehåll måste bli en del av helheten, inte något som ligger vid sidan om. Särskilt om man ser till den redaktionella processen. (Det behöver väl inte tilläggas att detta givetvis är problemetiskt, men ändå mer av en möjlighet än ett hot om det hanteras rätt).
- Läsarnas medverkan anses uppfattas som något negativt på redaktionerna. Horribelt! Samtidigt får man vara ödmjuk inför att de flesta människor hatar förändring. Men här gäller det att nöta. Journalister går i bräschen för att stävja xenofobin i samhället och borde tillämpa samma princip i förhållande till sina egna läsare.
- Den redaktionella strukturen med konkurrens mellan pappers- och nätredaktioner är ett strukturellt hinder mot att arbeta med läsarskapat innehåll. Är det verkligen så här?! Jag känner inte igen det.
Lovande:
- Det finns en stark tro på att den användarskapade innehållet ska leda till att läsarna blir mer lojala, att de blir fler och att det leder till högre lönsamhet.
- Det användarskapade innehållet anses stärka tidningens varumärke, även om det finns röster som anser att varumärket försvagas (man får anta beroende på att sådant innehåll är mindre kvalificerat).
- Innehåll skapat av användare ses (fegt: ibland) av journalister som ett hot mot den egna yrkesrollen. Bra. Tid till eftertanke. Vad är det egentligen att vara journalist, och vad är det läsarna precis lika väl kan göra på egen hand?
- Ju yngre läsare, desto mer benägen att bidra.
- Rapporten refererar en studie som visar att publiken inte alls är så intresserad av att delta som redaktionerna tror, vilket kommenteras med att redaktionerna borde ta reda på vilket innehåll läsarna vill bidra med och erbjuda tjänster anpassade efter det. Just så!
Rapportens resultat baseras på enkätundersökningar med ansvariga utgivare och webbansvariga på svenska nyhetstidningar.
Rapporten finns här:
http://www.dagspresskollegiet.jmg.gu.se/hem/09-04-15_ar56_anvandarskapa_innehall.html
James Surowiecki är ekonomiskribent på The New Yorker, läs hans kärnfulla sammanfattning om krisen för nyhetstidningarna.
Dessutom rekommenderas hans välskrivna men inte alldeles lättlästa bok »The Wisdom of Crowds« som innehåller mycket matnyttigt för dig som funderar över användargenererat innehåll. Läs om boken på Amazon eller köp den på Bokus.
I januari 2009 träffade jag redaktionen på Dagens Samhälle som en del av en visionsdag för webben. Där pratade jag om den pågående digitala omvälvningen av människors liv och hur den påverkar journalistiken. Det kom upp många bra frågor och vi fick en intressant diskussion.
Vi fick en bra överblick om vad som händer i branschen i övrigt som bakgrund till våra egna diskussioner.
Lena Hörngren, chefredaktör
SEKO gör en rejäl nedskärning på Seko-tidningen. Antalet tjänster minskas från sex till två och utgivningen halveras 2009 mot 2007. Läs på journalisten.se.
Så här går det till: Organisationerna får sämre ekonomi med sjunkande medlemstal. Tidningarna är en del av kansliet, och behöver kansliet spara så sparar man på tidningen. Här tänker man förstås helt fel. Ungefär lika fel som att möta motgången i ett tillverkningsföretag genom att lägga ner forskning och utveckling samt dra ner på försäljningen.
Organisationstidningarna måste vara beredda på att kämpa för sin existens.
Vad ÄR det egentligen som organisationstidningen tillför organisationen? På papper? På webben? Den frågan måste redaktionerna börja ställa sig, och se till att ha ett riktigt bra svar. För ägarna, organisationerna, börjar ställa sig den frågan. Och då är svaret: Bli en del av kommunikationsenheten, dra ner på resurser, dra ner på antal utgåvor. Alla måste dra sitt strå till stacken för att klara besparingarna.
Här är ett frågebatteri att utgå från om man vill slippa fastna i frågan »Varför finns vi?«:
- Varför finns organisationen?
- Vilka mål har organisationen?
- Vilka av organisationens mål kan tidningen stödja?
- Vilka verktyg förfogar tidningen och redaktionen över? Vad är det vi kan? Vad är det vi tillför?
- Vilka är tidningens mål?
- Vad behöver tidningen göra för att uppfylla sina mål?
- Följ upp och visa resultat.
Sen finns det också goda exempel på organisationer som satsar (eller åtminstone inte drar ner) på tidningen trots vikande medlemstal. Hotellrevyn från HRF är ett sådant.
