Biblioteksrensning missar målet

Riksdagsbiblioteket har sorterat bort ett antal organisationstidningar, främst fackliga tidskrifter. Det har väckt reaktioner, bland annat protesterar 19 chefredaktörer i en debattartikel. Överbibliotekarien försvarar sig i Journalisten med att riksdagsledamöterna kan ta del av materialet via en mediebevakningstjänst.

Då har man missat något när det gäller tidningars sätt att fungera. En tidning:

1. Tvingar till handling. En papperstidning är framfusig. När den hamnar i postfacket måste man göra något med den. Kanske slänga direkt? Normalt bläddrar man i alla fall, eller ögnar på omslaget. Läsaren måste på något sätt ta ställning till tidningen och dess innehåll.
2. Gör ett urval. Allt kan inte finnas med i en tidning. En del rensas bort. Därför är allt innehåll i en tidning i någon mån kvalificerat. Hade det inte varit intressant hade det inte kommit med. (Detta är naturligtvis ibland ett rent teoretiskt resonemang).
3. Väljer vad som lyfts fram. Vad kommer tidigt? Vad är stort? Vad presenteras med bild? Vad presenteras med grafik eller faktarutor? Det hjälper läsaren att förstå vad som är viktigt.
4. Väljer en vinkel. En artikel i en tidning har inte bara ett ämne, utan också en vinkel. Vad är grejen? Varför är det viktigt? Det hjälper läsaren att ta till sig innehållet.
5. Har en innehållsmix. Olika typer av innehåll blandas. Tack vare tidningens sätt att presentera sitt innehåll kommer vi i kontakt med saker vi inte visste att vi var intresserade av. Eller visste att vi borde kunna.
6. Har en sistasida. Budskapet till läsaren är: Nu har du koll på det viktigaste!