Det är inte lätt att äga en tidning

Det är inte så lätt att vara tidningsägare. Speciellt inte om tidningen har journalistiska ambitioner. Det kan kännas lite som att äga en galen hund. Oftast snäll och trevlig, men rätt vad det är hoppar den upp och biter matte i benet.

SVT rapporterar att chefredaktören på Chalmers kårtidning Tofsen säger upp sig i protest mot att kårstyrelsen ändrat i tidningens policy och bytt ut »granskning« mot att tidningen »aktivt ska bevaka«.

Hårklyverier skulle de flesta säga. Gnällig chefredaktör? Journalister med ömma tår?
Jag citerar SVT:

»Beslutet fattades för att Tofsen skulle bli mer attraktiv för medlemmarna och det här är den riktningen som anses vara mest lämpad«, säger Chalmers kårordförande Philip Radkte ser inget konstigt med ändringen.

Att en tidning kan informera om vad som händer, skapa sammanhållning bland medlemmarna och uppnå andra trevliga saker kan ju alla vara överens om. Så långt är det Content Marketing, och det inget är fel med det.

Men ska man verkligen äga en tidning som sysslar med journalistik? Det vill säga som lägger näsan i blöt, ställer besvärliga frågor och rör upp en massa känslor kring frågor som inte har en färdig lösning? För det är precis vad en journalistiskt tidning kan göra, om den funkar på ett bra sätt.

Ska man verkligen med berått mod äga en »galen hund« som riskerar att bita tillbaka? Det låter ju onekligen som idioti. Men analogin haltar.

• En journalistik som ställer kritiska frågor må vara besvärlig för organisationens företrädare men hjälper till att driva organisationen framåt på längre sikt.
• En journalist kan ställa besvärliga frågor till makthavare på alla nivåer överallt, utan att behöva ta hänsyn till samarbeten eller samförstånd.
• En journalistisk tidning kan genom att vara besvärlig föra fram frågor i ljuset som läsarna har intresse av att ta ställning till.

Vi lever nu i en värld där »kommunikationstänkandet« är oerhört starkt. I företag, kommuner och organisationer. Budskapen är färdiga, det är bara en fråga om att få ut dem till rätt målgrupp, paketerade som rätt story i rätt kanaler.

En bättre analogi skulle kunna vara att journalisten är som en revisor. Revisorn är oberoende från dem som bedriver verksamheten, revisorn har rätt att sätta ned foten om verksamheten har oegentligheter. Och när revisorn då och då behöver göra sitt jobb är det inte så kul för styrelsen, men i långa loppet är det för organisationens bästa. Och det kan man aldrig uppnå med Content Marketing.

PS. Jag var själv redaktör på Chalmers kårtidning i mitten av 1990-talet.

Läs också i Lundagård.