Fem fackförbundstidningar med framgång

2008-03-06: Aftonbladet skriver om medlemsraset för fackförbunden, även i DN. Knappast en nyhet, men en påminnelse om läget för de allra flesta fackförbund. Fem förbund sticker ut genom att öka sitt medlemsantal. Samtliga fem förbund har tidningar, och jag har gjort en genomgång av dem för att leta efter särdrag. Det är förstås inte rimligt att tro att det enkom är tidningarna som gör att förbunden ökar, men det är ändå intressant att se på vad respektive tidning gör för att stödja medlemsökningen.

Polisförbundet (TCO), Polistidningen

Polistidningen är ett skolexempel på en traditionellt upplagd fackförbundstidning. Ordförande får första ordet. Nyheterna karakteriseras av arbetsmiljö, tillsättningar, avtal, pensioner, förtroendeposter, utbildning, ny teknik och så vidare. Båda sånt man bör känna till som yrkesutövande polis och sånt man rimligen har funderingar kring när man väljer att gå med i facket.

Polisyrket måste vara ett av de allra mest utsatta sett till mediabevakning och allmänhetens intresse. Det känns helt naturligt att beslut och yttranden från personalansvarsnämnden får stort och oinskränkt utrymme i tidningen, rimligen är detta material något av de allra mest lästa i tidningen.

Tidningen verkar ta sig an de svåra frågorna, om inte annat så när man ser bilden i decembernumret där en (anonym) polis höjer batongen mot en grupp djurgårdare under rubriken »Våld i samhällets tjänst«. Vid närmare påseende är bilden rimligen arrangerad vilket tar ner dramatiken till ljummen nivå. Men det var nog en och annan chef inom polisen som hickade till när de bläddrade i tidningen.
Tidningen har ett väldigt eget format. Det är inte många andra som har det formatet av ett gott skäl: det fungerar inte. Formen är hafsig och svårläst. Layouten använder mycket luft men på ett mycket oekonomiskt sätt. Omslaget är försiktigt och svagt i jämförelse med hur väl man tar ut svängarna inne i tidningen. Polisförbundet syns bara direkt i ledaren och i en »egenannons« med kontaktuppgifter sist i tidningen – kanske nästan lite väl undanskymd koppling mellan tidning och förbund kan jag tycka.

Akademikerförbundet SSR (SACO), Akademikern

Tidningens chefredaktör Christer Nilsson väjer inte för att ta upp för förbundsledningen obekväma ämnen i sin tidning. I övrigt är detta den mest förbundsnära av de här fem tidningarna. Stora intervjuer med utredare och förbundsvalda i det egna förbundet. Rapporterande artiklar utan egen vinkel, såsom »Saco-rapport varnar för skattehöjningar«. Skillnaden mellan det redaktionella materialet och den omfångsrika avdelningen förbundsnytt är minimal.

Den här tidningen är också ensam i den här gruppen om att ha en luddig målgrupp som består av ekonomer, samhällsvetare, personalvetare, beteendevetare och socionomer – hur mycket har de gemensamt förutom att de är akademiker och medlemmar i samma förbund? Inte mycket, vilket gör tidningens redaktionella arbete mycket svårt. Och vem kan egentligen göra en bra tidning utan att vara glasklar över vem läsaren är? Det är faktiskt ett oöverstigligt problem, även om många chefredaktörer på fackförbundstidningar sitter i just den positionen.

Tidningen har mängder av platsannonser, det är bara att gratulera! Dock finns det inga ursäkter för hafsig redigering, slött bildarbete och oläsliga formexperiment.

Civilekonomerna (SACO), Civilekonomen

Tidningen Civilekonomen känner jag till väl eftersom jag var projektledare på tidningsdesignbyrån A4 när tidningen gjordes om för några år sedan. Det var under dåvarande chefredaktören Unn Edberg, numera redaktionschef på Chef. Formgivare på A4 var Åsa Widén.

Civilekonomen är en av de mest instrumentella fackförbundstidningarna. Den jobbar med gängse redaktionella grepp med utgångspunkten »Så gör du…«. Exempel ur 2008/01 är »Så slår du igenom i USA« där tidningen intervjuar en Civilekonom som jobbar i Los Angeles sedan 24 år.

Tidningen har en mycket stringent struktur där läsaren känner igen sig nummer efter nummer. En bra mix mellan stort och smått gör att man bläddra och läser, bläddrar och läser. Aktivt arbete med bild och illustration. I korta ordalag en av Sveriges bästa fackförbundstidningar. Många skulle invända och säga: »Lätt för dem som har en så homogen målgrupp, alla har samma yrke!« Just så, en fokuserad målgrupp är en nyckel till att lyckas som tidning.

Sveriges Arkitekter (SACO), Arkitekten

Tidningen Arkitekten har samma fina förutsättning som Civilekonomen: alla medlemmar har samma yrke. Men de har ytterligare en förutsättning som gör tidningsjobbet ännu enklare: Det finns något att avbilda på bild (förutom människor). Det använder sig Arkitekten av fullt ut: Skisser, planer, 3D-simuleringar, fasader, miljöer. Och människor. Människor som man får kontakt med, riktiga människor som man kan relatera till. Texterna är ofta långa, vilket är skönt. Ofta behöver man breda ut sig lite för att kunna gå på djupet med ett ämne, och Arkitekten litar på sina läsares förmåga att ta sig igenom en lång text. Inte allom givet.

Det är få saker som avslöjar att detta är en fackförbundstidning, utom de prydliga men trista informationssidorna från förbundet näst längst bak i tidningen. Kontrasten mellan förbundssidornas Information och övriga tidningens Journalistik är slående och ett föredöme för alla medlemstidningar. Förbundssidorna ska Inte konkurrera med övriga tidningens innehåll och tilltal utan vara just information, en anslagstavla för förbundets budskap.

Veterinärförbundet (SACO), Svensk Veterinärtidning

Svensk Veterinärtidning är ett unikum i den här sviten om fem tidningar, och mycket ovanlig även när man ser till gruppen fackförbundstidningar som helhet: Informationschefen är chefredaktör för tidningen.

Tidningen har en tydlig yrkes- och forskningsinriktning med djuplodande artiklar och omfattande kalendarium om svenska och internationella kurser och kongresser. Publikfrieri verkar vara ett skällsord på redaktionen: mycket lite görs för att locka till läsning. Läs om du kan, annars får det vara. Jag har ingen anledning att ifrågasätta att det som står i tidningen är både intressant och relevant för tidningens läsare, men det görs inga försök att lyfta fram eller presentera materialet på ett aptitligt eller intressant sätt.

En fantastisk vinjett i tidningen är »Vilken är din diagnos?« med som inleds »En kanin hittades på sommaren död av sina ägare«. Genom faktauppgifter och foton på organ får läsaren ledtrådar i sin bedömning. Jag kan redan här avslöja att den korrekta diagnosen är kaninlungsot. En överraskande avdelning som fångar ögat på vilken läsare som helst – veterinär eller ej.

Johan Beck-Friis, vad är viktigast att tänka på om man vill ha en tidning som främjar medlemsutvecklingen?
– Jag tror att en framgångsrik medlemstidning måste engagera medlemmarna. Svensk Veterinärtidning har som policy att tidningen ska göras av medlemmarna, för medlemmarna. Vi har en hög andel alster författade av våra medlemmar i varje nummer av tidningen, och också en blandning av vetenskapliga nyheter och »yrkesskvaller« (personnotiser, utmärkelser, reseberättelser etc). Faktum är att många av de veterinärer som väljer att inte vara med i förbundet, ändå prenumererar på tidningen.

Gemensamma nämnare

Vad finns det då som de här fem tidningarna har gemensamt? Inte speciellt mycket, om man ska vara ärlig:

• Alla utom Akademikern har en tydligt avgränsad målgrupp vilket är en viktig utgångspunkt för att göra en bra tidning, vilket också visar sig i de tidningarna. Medlemmarna i de här förbunden har en tydlig nytta av att med hjälp av tidningen kunna utveckla sig i sin yrkesroll och spegla sig i hur andra gör inom samma yrkessfär.
• Alla utom Polistidningen är organ för SACO-förbund. Det är LO-förbunden som varit de stora förlorarna i slaget om medlemmar.
• De tre vid sidan av Arkitekten och Civilekonomen balanserar på gränsen mellan »godkänd« och »med tvekan godkänd« när det gäller tidningsmakeriet. Det finns potential, med andra ord. Arkitekten: Godkänd. Civilekonomen är i en klass för sig: med beröm godkänd.